latmasksamtal

Jag brukar lacka ur någon gång då och då, när servicen på taxi och bussar passerar den nivå, som inte bör underskridas. I det stora betraktas jag nog som tämligen ofarlig av omgivningen, vilket gör att det till och med i tunnelbanan kan sägas några ord till mig. Som hobby har jag att skjutsa hem gamla tanter som gått vilse, och jag tänker inte i första hand på mamma 

Idag på tåget, gick jag iväg för att köpa något ätbärt i bistron (förr - restaurangvagnen). Glad i hågen uträttar jag mitt ärende, och går tillbaka till min plats. Dörrarna på tåget kan vara lite kinkiga - dom vill inte stänga när man passerat. Det har snöat rejält och det gör inte saken bättre. Det hampade sig så att en av dörrarna mellan två vagnar inte stängdes som den skulle. 

Just där stod en gubbe (dvs äldre än jag, iförd keps) och sade med frostig röst och pompös min, att jag skulle stänga dörren efter mig, så att dom inne i kupén skulle slippa frysa. Som sagt - jag är ganska lugn, men inte speciellt mesig, samtidigt gäller det att välja sina strider. Javisst säger jag, och ser då att det är gubbens väska som hindrar att dörren stänger. Då säger jag, med snäll röst - du kan börja med att flytta din väska, så löser det sig  bra. Du kan stänga ändå, säger gnällspiken, utan att ta bort väskan.

I stället för att reta upp mig, går jag bara därifrån, utan att säga något mer. Det är ingen mening att reta upp sig på idioter. Hade min stress- och irritationsnivå  varit högre, hade jag sagt idiot, vilket i sig hade varit lönlöst - men befogat..