Sundsvall
På väster i Sundsvall - har det varit helt underbart väder idag. Kring 20 grader, blå himmel och värmande sol.
Vi har suttit ute, först i österläge, och sen i väster. Vi har ätit lammstek, kokt potatis och svartvinbärsgelé.
Packad snö har vi fortfarande. Den skottar jag nog bort i morgon. Det är en ren baggis.
På spellistan finns mest Winnerbäck. Kom ihåg mig. Stockholmskyss. Min älskling har ett hjärta av snö. Dunkla rum. Lycklig och förvånad. Kan det bli bättre?
Osbourne har försiktigt väckt frågan om vi ska fullfölja USA. Med det menas att först åka till Alaska, sannolikt Anchorage, och sen flyga vidare till Hawaii. Vi har redan bilat genom alla fastlandsdelstater. Och det är klart komplett, blir det ju inte förrän vi gjort vår plikt och globetrottrat även de två återstående delstaterna, i det vidsträckta landet västerut, som vi älskar att hata. Paradoxen är att - det är kul att vara där. Vi får se hur det blir med den saken, resan alltså - inte hatet!
En normal männska kanske inte uppskattar att först åka bil 7-8 timmar på highway, kanske 70 mil, sen söka ett motell, duscha och därefter hitta första bästa motell, för mat och öl, gärna Miller. Osbourne stilar - och tar gärna Coronas med lime! Vi pratar med dom som vill.
Efter ett tungt pass från väster kommer vi till Columbia (Missouri). Vi startade, i ottan - söder om Tulsa (Gene Pitney 1941 - 2006), rullar igenom de vidsträckta flacka landskapet upp mot Kansas city, som - av någon anledning - inte ligger i delstaten Kansas. Vi kommer in i Missouri, krafterna börjar tryta när vi närmar oss Columbia, 20 mil från Kansas city. Vi stannar till vid första bästa ställe, som är ett långstradarställe. Vi fixar rum, och går iväg till baren för mat och öl. Vi kommer in, och kanske är lite udda bland många råbarkade chaffis, dom är verkligen tuffa. Jag tror dom käkar taggtråd och dricker diesel. En av dom tuffa säger high, och frågar vad vi gör i Columbia. Vi är på semester, säger vi! Han ser skeptisk ut. Vi berättar att vi bilar runt på i USA, lite som det faller sig. Han ser skeptisk ut, han höjer sig glas - och säger sen de bevingade orden.
Osbourne har försiktigt väckt frågan om vi ska fullfölja USA. Med det menas att först åka till Alaska, sannolikt Anchorage, och sen flyga vidare till Hawaii. Vi har redan bilat genom alla fastlandsdelstater. Och det är klart komplett, blir det ju inte förrän vi gjort vår plikt och globetrottrat även de två återstående delstaterna, i det vidsträckta landet västerut, som vi älskar att hata. Paradoxen är att - det är kul att vara där. Vi får se hur det blir med den saken, resan alltså - inte hatet!
En normal männska kanske inte uppskattar att först åka bil 7-8 timmar på highway, kanske 70 mil, sen söka ett motell, duscha och därefter hitta första bästa motell, för mat och öl, gärna Miller. Osbourne stilar - och tar gärna Coronas med lime! Vi pratar med dom som vill.
Efter ett tungt pass från väster kommer vi till Columbia (Missouri). Vi startade, i ottan - söder om Tulsa (Gene Pitney 1941 - 2006), rullar igenom de vidsträckta flacka landskapet upp mot Kansas city, som - av någon anledning - inte ligger i delstaten Kansas. Vi kommer in i Missouri, krafterna börjar tryta när vi närmar oss Columbia, 20 mil från Kansas city. Vi stannar till vid första bästa ställe, som är ett långstradarställe. Vi fixar rum, och går iväg till baren för mat och öl. Vi kommer in, och kanske är lite udda bland många råbarkade chaffis, dom är verkligen tuffa. Jag tror dom käkar taggtråd och dricker diesel. En av dom tuffa säger high, och frågar vad vi gör i Columbia. Vi är på semester, säger vi! Han ser skeptisk ut. Vi berättar att vi bilar runt på i USA, lite som det faller sig. Han ser skeptisk ut, han höjer sig glas - och säger sen de bevingade orden.
- Welcome to misery
Kommentarer
Trackback