latmasksamtal

Firman mår dålig just nu. Jag väntar på att högsta hönset ska träda fram och ta befälet, och kanske säga, att han beklagar vad han ställt med. Helt enkelt ta ansvar. Det går inte att skylla på omorganisation. Det är faktiskt han som beslutat om förändringarna (mot bättre vetande). Konsekvenserna av förändringarna har han vetat om. Han kan inte låtsas som det regnar. Det vore snyggt om han också beklagar att han bara valde ut rövslickare, utan tillräcklig kompetens i sin närmaste ledningskrets. Men ett sånt uttlande lär vi få vänta på.

Får jag beskriva vad som händer i firman. 10 arbeten på ort A flyttas till ort B, som flyttar 10 arbeten till C, som flyttar 10 arbeten till A. Detta är ett nollsummespel. Problemet uppstår genom att dom som jobbar på ort A kanske inte kan flytta till ort B. Dom väljer i stället att sluta. Det innebär att kanske hälften av medarbetarna väljer att flytta med. Rent teoretiskt skulle det nu kunna finnas 5 medarbetare på respektive ort. Sen ska det sparas 20%. Det kallas visst effektivisering. Då är det helt plötsligt bara 4 personer kvar på ort A, ort B och C.

Sen uppstår semester, vilket kommer som en total överraskning för högsta hönset. Då är det helt plötsligt bara 2-3 handläggare på ort A, B, C, som ska klara 10 mans jobb på respektive ort. Det är väl klart att dom inte hinner med, balanserna ökar och missmoder växer.

Hur möter nu högsta hönset den verklighet han helst vill slippa se. Han vill givetvis ha daglig rapportering av hur många ärenden som görs, och helt plötsligt ligger hela problemet i knä på första linjens chefer och handläggare. De handläggare som okritiskt förväntas ropa hej och hå och jobba ännu mer, korta fikarasterna, inte få någon kompetensutveckling och ej heller tillåtas delta på några möten. Det är för sorglig personalpolitik, ickeledarskap och ingen utveckling.