latmasksamtal

Digitalkameran är trött idag. Den vägrar medverka, totalstrejk. Kanske är vederbörande medlem i Vårdfacket, eller tillhör dess stödtrupper. Nyinköp är nära förestående.

Jag har alltid haft trevliga arbetskamrater. Idag kom en av dessa, nybliven pensionär - på besök. Vi käkade lunch, några stycken, med många glada skratt. Det är förunderligt vad vissa människor kan sprida gemyt omkring sig!

För många år sedan, långt före min tid, var en av avdelningscheferna, lite speciell. Ett tilltag han hade för sig, var att låsa in telefonen, modell större, svart bakelit, för dom medarbetare, som enligt hans uppfattning inte skötte telefonerandet på ett tillfredsställande sätt. En sån story kan lätt hållas vid liv i 20-30 år. Med ålderns patina, och generösa omtolkningar blir ju tilltaget rätt kul, fast obotligt korkat.

Döm om min förvåning, när jag idag hör att en av de nytillträdda cheferna, går ut med budskap att medarbetarna inte längre ska någon telefon, eftersom våra kunder inte ska ringa direkt till oss. Jag vet inte om den Taylor-inspirerade chefspersonen tänkt igenom saken tillräckligt. Om han gjort det kanske han insett, att vi jobbare behöver ringa till varandra ibland - och/eller ringa ut. Inga stilpoäng utdelas, det är bara korkat.

Slå, trakassera, tortera mig - men min telefon får ni aldrig. Jag vägrar.