latmasksamtal

Jag är en fin och ädel människa, medarbetare,. Jag är smidig, lojal, ansvarstagande, medkännande stöttepelare med mycket empati. Sannolikt en av de bästa som får sparken i år.

Min chef är vanligtvis en sympatisk person med många goda egenskaper. För några veckor sedan sade vdb (C0) att ett beslut skulle fattas, som direkt påverkade mitt arbete, och även andras. I flera stycken handlade det om viktiga strategiska ställningstaganden. Det var ett rätt distinkt påstående och ingen fråga. Jaha - sa jag lugnt, och inget mer.

Uppenbarligen ville CO ändå veta vad jag tyckte, men det var svårt att direkt fråga om min uppfattning. Och då öppnar sig givetvis en ocean av andra frågor. Varför C0 inte vill fråga. Det måste ju vara den enklaste sak i världen! Finns det auktoritetsbekymmer, finns det annat som påverkar våra roller? Denna parallelleffekt får vi ta en annan gång. På det andra omtaget, säger jag igen, lugnt - jaha, det är du som har ansvaret!

När omtaget kommer tredje gången, och nu är det nästan en fråga, då tar jag fram all min empati och säger bara, om du gör som du säger att du ska göra, då kommer det att gå snett och så utvecklar jag argumenten för min uppfattning. Till saken hör att jag, personligen eller i min befattning, inte kan påverka hur beslutet ska få effekt, när beslutet väl är fattat.

Jag kommer att göra det ändå, ropar CO i staccato, från sandlådans bortre del - och jag säger ingenting.




Veckorna går och jag tänker inte mer på just den frågan. I måndags kommer en liten trevare. CO låtsas som det regnar, och jag får veta att frågan utvecklats helt på det sätt jag sa för några veckor sedan. Idag får jag ett mail, vi gillar att skicka mail till varandra inom firman, där CO till slut tvingas välja att ansluta sig till den linje jag förespråkade för flera veckor sedan. Jag tror inte det var med särskilt mycket glädje och gamman som eposten sändes - om jag säger så.

Det är i de här lägena jag tar fram det fina, vuxna i min person. Inte säger jag till CO - vad var det jag sa! Så låg och barnslig är inte jag. Inte funderar jag på varför CO inte ville ta till sig mina kloka och välgrundade synpunkter. Inte funderar jag på varför det var så svårt att bredda beslutsunderlaget med ytterligare relevanta omständigheter..

• Jag är inte en person som strör salt i såren.

Det gör jag bara - i undantagsfall - på torsdagar, och jag tror tammefán att det är torsdag imorron.