latmasksamtal

Murphy´s lag, säger nånting i stil med, kan det gå snett - så gör det, det också.

Mamma (79) är inte längre i toppskick, men inte ens i sin krafts dag har hon åkt buss till Sundsvall, och hon är inte bekant med stan på det sättet. Men bättre sent än aldrig!

Syster ska alltså skjutsa mamma till bussen fvbf Sundsvall, där jag ska hämta på busstationen 18,40, nu pratar vi inte realtid, utan fredagstid.

Det går snett redan från början, tidtabellen är ändrads (trots systers kontakt med Länstrafiken avresedagen). Vidare har hålllplatsen flyttats en kilometer i västlig riktning. Goda råd är nu dyra. Syster tror att bussen redan har passerat, och hon bestämmer sig för att köra mamma till Härnösand.

Strax före Härnösand från syster syn på lokalbuss i vänteläge. Hon stannar och frågar chauffören om hon kan hjälpa mamma att komma på rätt buss i Härnösand, som ska vara en direktbuss, utan stopp. Javisst säger hon. Syster ringer mig - och meddelar att nu är mamma på bussen, biljett är inköpt till Sundsvall, inget kan gå snett. Bra säger, jag - jag fixar rester, men det skulle jag nog inte ha sagt!



När klockan går mot sju, och ingen mamma finns där just jag är, alltså på bussatationen i Sundvall, ringer jag syster för att fråga om hon hört nåt. Det hade hon inte, men viss oro anas i samtalet. Efter ytterligare en kvart ringer syster och frågar. Fortfarande ingen mamma, säger jag och meddelar att jag för säkerhets skull åker till järnvägsstationen för att kolla om hon, av någon outgrundlig anledning hamnat där. Det har hon inte!

Efter ytterligare en kvart, hörs vi igen Fortfarande ingen mamma. Syster har ringt och kollat det hon kan - men inga ledtrådar. Kollat på nätet, men inga lösningar på försvinnandet finns. Jag kollar med en busschaufför som nyss kommit från Härnösand om han sett någon äldre kvinna på busstationen i Härnösand. Det hade han inte och han hade bara haft ett fåtal yngre passagerare på sin tur. Busstationen i Härnösand är inte bemannad, så där kan vi inte få nån hjälp. Min tanke var att mamma inte kommit med sin buss till Sundsvall, utan blivit strandsatt i Härnösand.

Efter ytterliger en stund, glider en polisbil upp på patrull, vid busstationen. jag vinkar och dom stannar. Poliserna är väldigt unga (men trevliga) nuförtiden. Jag meddelar mitt ärende och dom tar signalement, och lovar kontakta kollegorna i Härnösand.

Efter en timme, allså kring 20 i åtta, ringer syster och säger att kanske mamma kom på fel buss, möjligen hade hon kommit på den vanliga "pendarlbussen" från Härnösand till Sundsvall. Jaha tänkte jag, antingen är mamma kvar i Härnösand, eller så har hon klivit av på vägen t.ex. i Timrå, tänkte jag. Det är bara två mil norrut, jag åker dit och kollar. Rent intuitivt tar jag vägen som bussen brukar åka dvs mot stadsdelen Skönsberg. Efter bara ett par km ser jag en tapper tant komma dragande på sin rullväska i riktning mot stan, och kanske busstationen (där hon skulle klivit av)!

Jag vet inte vem som blev mest glad över det kära återseendet, mamma eller jag, möjligen syster, fem minuter senare. Morsan hade klivit av i Skönsberg, tre km, före busstationen och sen frågat sig fram, för att få rätt riktning. Varför hon klivit av där, fick jag inget vidare svar på. Men det börjar bli lite mer stad där, och kanske trodde hon att det var busstationen, där hon frimodigt klev av bussen.

På den dryga timmen hon var försvunnen hade hon gått kring 2 kilometer. Hon var vid gott humör, inte ledsen eller rädd, hon är rätt karsk fortfarande även om, det numera blir ett och annat felbeslut i den dagliga livsföringen. Vi åker hem till oss, käkar lite, pratar en stund, och sen blir det tidigt i säng för mamma, eftersom vi skulle upp i ottan nästa morgon. Innan jag hann meddela polisen ringde dom upp, och jag kunde meddela att mamma var återfunnen.

Att resa innebär ett större eller mindre äventyr, alltid händer nåt, men att försvinna på en kortare bussresa, kunde jag inte i min vildaste fantasi tänka mig (fast det kunde jag nog - om jag tänker efter)!