latmasksamtal

Femton grader kallt just nu, strax efter åtta, Det har varit för kallt och snuvigt för den sedvanliga söndagspromenaden. J1 har varit här en stund, J2 pratade vi med telefonen igår, jag har pratat med mamma, och sökte en av mina systrar, med blandad framgång. Vi har mest tittat på TV, läst, suttit framför datorn, löst sudoku och tvättat, ungefär som vanligt, fast med lite lugnare tempo än vanligt.

Jag har inte svårt (om jag är på det humöret) att uttrycka en distinkt uppfattning om saker, personer och andra ting, gärna med svart-vita penseldrag. Oftare är det kritiska uppfattningar och mer sällan glädjeyttringar över tillståndet i världen, och då kanske man kan fråga sig hur det kan komma sig?

Varför kan det vara lättare att vara kritisk än att berömma, är det Matin Luther som spökar? Är det kanske så att det mest är de egna värderingarna som styr oss i olika uppfattningar i termer av rätt och fel, när vi kastar fram en åsikt?

Själv tror jag t.ex. inte särskilt mycket på politikers ädla motiv. Jag tror att det på nivån kommunal/landsting/riksdag vanligtvis inte längre finns så mycket idealitet kvar längre, snarare en rationell syn på uppdraget, och i bästa fall blir det bra för  medborgarna - under förutsättning att ledamotens behov av egen vinning, och det behöver ju inte alltid handla om pengar, det kan handla om ära, uppskattning och bekrfäftelse,  blir hyggligt tillgodsedd i de aktuella besluten. Så cynisk är jag.

Det utförs hjältedåd i det lilla livet varje dag, som inte får nån uppmärksamhet alls (nästan). Till exempel har mamma och pappa och M:s mamma och pappa gjort heroiska insatser under knapphetens karga stjärna, stora familjer, dålig utbildning och lite pengar, under många år. Dom har gjort det verkligt bra, gjort det som varit möjligt  - tycker jag. Andra tycker säkert att dom är misslyckade, som inte gjort nån lysande arbetskarriär mm.

Fortsättning på temat - lär följa!