latmasksamtal

Mina förvirrade tankar om vad som kan vara en god gärning, är inte direkt hämtade från Bibeln, snarare från  en bok jag läste för en tid sedan (ganska länge sen, jag har svårt att läsa nu på den tilltagande skumögdheten)!

Den handlade om en person som regelbundet besökte en annan person (könet oväsentligt) som en tid låg på sjukhus. Vid ett tillfälle sa då den sjuke, nåting i stil med att det var en god gärning att den andre personen ville besöka honom.  Sen kommer jag inte riktigt ihåg hur orden föll, men besökaren sa så småningom att han agentligen inte ville gå - det var direkt otrevligt att vara där, utan han gjorde det enbart för den sjukes skull, vilket fick till följd att den sjuke inte tyckte att det var nån höjdare precis.

Och då uppstår en dimension till - ska man tala om de verkliga motiven till sin handling, det vill säga sanningen - då kan ju situationen uppstå att det som egentligen är en jättebra sak - plötsligt blir dålig. Ack ja, hur man än vänder sig har man ändan bak!

Sen kan vi ju vrida på frågan ännu ett varv, om mottagaren av "gärningen" inte inser att det är en god gärning - trots att det i någon objektiv mening är det. Det kan kanske handla om att låna ut bakpulver, att kasta sig i vattnet för att rädda en nödställd (som egentligen vill drunkna), eller fixa in en vän på torken (trots att denna vill fortsätta sprita)!

Det är nog inte så lätt att manövrera i minfältet goda gärningar, men på något sätt torde väl en presumtiv s.k. god gärning som består i att givaren gör det för egen vinning och mottagaren uppfattar det som en negativ handling - inte kan anses vara en god gärning.

Jag kan verkligen inte låna ut pengar till M, när hon förslösat sina på annat, hon måste lära sig att klara sig på sin låga lön, så det så!  Hon får väl försöka  handla lite billigare mat, möjligen kan hon få låna bilen nån gång för att åka till den närbelägna stormarknaden i Bydalen, för att komma undan lite billigare! Att bjuda - verkligen inte!