USA 5.3
Vi har tagit det lugnt i helgen, någon film värd att berätta om finns inte och gårdagens schlagerövning från Göteborg, var tämligen beige, säger en medelålders som kommer ihåg Svante Thuressons framträdande redan år 1966. Det är 41 år sedan - ska man skratta eller gråta åt tidens härjningar. Jag väljer att småle!
Det har varit en underbar vintersöndag. Vi har promenerat runt Sticksjön, och helst hade vi suttit ute en stund och fikat, före eller efter, men solen går fortfarande för lågt. Kanske vi kan skapa vårt fjällspa, nästa vecka. Vi skottar upp en snövall, tar ut stolarna, klär oss i flecetröjor, filtar och bara finns!
Om två veckor är jag, J1 och Osborne i trakterna av Niagarafallet, i delstaten New Yorks nordvästra delar, nära staden Buffalo. Mentalt är jag i, denna stund - långt därifrån, men kanske närmare, nästa vecka. M har redan begynnade ångest.
Min relation till USA har varit upp och ner. Den började nog med att jag 1964, smög in på en barnförbjuden film i den småstad jag växte upp i. Biografutbud var helt okej. Vi hade tre biografer och på helgerna var det två föreställningar (19.00 och 21.00).
Som 13 eller 14 åring var det spännade att se om man kunde uppfattas som 15. Jag gled fram till luckan, en söndagskväl på våren innan jag tog realen, klockan var 20.55, jag lade fram jämna pengar på den för mynt och sedlar avsedda platsen, och fick utan prut min biljett. Men än var jag inte säker. Det gällde också att passera biografvaktmästaren som utstrålade auktoriet och åldersnoja. Jag gjorde sällskap med ett mindre gäng som var legitima - och jag kom in. Hjärtat slog, pulsen var hög, en triumf. James Cagney var spritsmugglare och dog en ond bråd död i slutet av filmen. Filmintresset har jag behållt genom åren.
Min första resa till USA 1995 förändrade min syn på det stora landet och dess mångfassetterade invånare, på flera sätt. Men det får jag återkomma till vid ett annat tillfälle.
Ha en bra arbetsvecka - ärade läsare.
Jag tackar å det ödmjukaste för födelsedaxgratulationerna i tidigare inlägg.
Latmasken har varit till sin fördel idag. Serverat fika och mat och passat upp med glada tillrop.
Sannolikt får jag ett glas sherry bara jag klottrat färdigt här på bloggen.
Fina vintriga bilder. När du beskriver det här med fikat väcks minnen till liv hos mig. Det var när jag åkte med mamma och pappa till fjällen. Efter en lång skidtur bökdade vi ner oss i en grop...pappa hade renskinnet fastspänt på ryggsäcken...la ut skinnet och tog oss kaffe eller varm choklad och smörgås med stekta ägg på. Kan det vara mycket bättre än så en fin vinterdag
Men vad säger du käraste latmasksamtal ( nu är jag visst lite formell här) Vill du påstå att det är 41 år sedan som Svante Turesson och Lill Lindfors deltog i schlagerfestivalen.. Nu känner jag mig helt plötsligt lite medelålders och kanske mer än så. Jag föredrar att göra som herrn.. jag småler (aningen snett)
Förresten det kanske blir ett senare inlägg.. Mellan vilka åldrar befinner sig medelåldern..?
Imponeras storligen av Herr Lastmaskens kapacitet vad gäller utomhusvistelser, promenader etc..
Snövall fleecetröjor och filtar Det låter allt härligt.
Usa-resan ja.. Helt klart känner jag med M tacka tusan att hon har ångest det har ju jag med och jag är bara en sketen okänd liten bloggvän;)
Om Usa kan jag tycka mycket. Tycka mycket om och tycka litet om, fast det tar vi en annan gång.
Hälsa M så gott hoppas sherryn var till sin fördel..
Kram till er båda käraste ni:)
USA-resa ger hustrun ångest. Min dotter ska i morgon resa till Asien, det ger mig ångest. Varför kan ni inte hålla er hemma? Det är tillräckligt farligt att leva i Sverige.
Trevligt för M med uppassning och uppvaktning. Du kommer väl ihåg att det dessutom är alla hjärtans dag på onsdag?!