Deja vu
Eftersom jag är mer i Sundsvalls centrala delar nu, än tidigare, dyker det ständig upp personer från det förflutna. Jag träffade t.ex. JEA på Storgatan vid lunchtid. Vi jobbade tillsammans i ett stor projekt i början av årtusendet. Kul att ses!
Efter jobbet träffade jag några kompisar från mitt förra arbete. Det var också kul!
Uppenbarligen träffar man mer folk om man är ute och rör på sig, jämfört med att sitta hemma på kammar´n!
Jag vill inte säga att det känns som deja vu när man träffar på gamla arbetskamrater som man inte träffat på ett tag. Lätt kommer man in i alla fall tillbaka till, det som var viktigt då. Därmed inte sagt att det som var angeläget förr, är lika viktigt nu!
Det kan vara roligt att träffa gamla arbetskamrater men också pinsamt när man upptäcker att den man haft så kul med har man helt plötsligt absolut ingenting gemensamt med. Det var bara jobbet som var gemensamt.
Ha en skön Valentin-kväll med din kära M.
Det är sällan jag träffar på några gamla arbetskamrater men visst händer det ibland. Däremot ser jag ibland verkstadskillarna, som nu har blivit gubbar, som jag en gång räknade löner åt. Det blir oftast att man bara hejar lite glatt på varandra och det konstiga är att det som poppar upp i huvudet på mig är namnet tillsammans med deras gamla stämpelnummer, tex. Hej Tommy kommer det från munnen medan hjärnan registrerar 84961. Jag skulle gäran vilja göra ett hål i skallbenet och skaka ur en massa onödiga siffror som lagrats där i alla år...även gamla telefonnummer som ingen har längre och gamla reg.nr på bilar från den tiden då vi hade länsbokstäverna. Jaha...det här blev en liten konstig kommentar till ditt inlägg...men det bjuder jag på så här på alla hjärtans dag :O)