Förbi av fobi
J1 tycker att det är märkligt att alla udda existenser börjar prata med mig på krogen eller tunnelbanan, eller i andra sammanhang, mest när vi är i Stockholm! Jag började själv fundera på - om jag bär på någon speciell gen, om jag helt enkelt är genmanipulerad på något sätt. Jag tog upp spörsmålet med en 08-bekant och vederbörande expert sa, att det sannolikt berodde på att jag höll kvar blicken den där lilla extra tiondelen, som nolltåttorna aldrig gör, vilket kanske inbjuder till kontakt. Så enkelt var det med den genmanipuleringen!
Fobier ja! Inte så lätt att leva med, alla gånger kanske. Idag tog en runda på lunchen, det var soligt och varmt, blå himmel, en perfekt höstdag, som gjord för en rask lunchpromenad. Jag tar ungefär samma runda varje gång, jag går vanligtvis över två broar. Vid den andra bron, vid brofästet på trottoaren står en kvinna i min ålder och pratar i mobiltelefon, det ser jag på cirka 20 meters avstånd. När jag kommer närmare, ser jag något reflekteras i hennes byxlinning. När jag kommer ännu närmare ser jag att hennes mellanblå jeans är broderade med glaspärlor vid byxfickorna på framsidan.
Jag tänker att det ser ovanligt ut, ganska snyggt, men ovanligt - och det påminner mig om att jag en gång - bara för att reta M - köpte ett par svarta stringliknande kalsonger som hade tre vita glaspärlor broderade i fronten! M tyckte att dom var förskräckliga, därför hade jag dom så ofta jag kunde och de blev snabbt utslitna!
Allt nog. När jag passerar kvinnan med de glaspärleförsedda mellanblå jeansen, avslutar hon sitt mobilsamtal och frågor, om hon får göra följe med mig över bron! Javisst säger ja - självklart! Innan jag hunnit fråga, säger hon att hon är rädd för att gå över broar, hon utvecklar inte saken nåt ytterligare, och det är ju inte viktigt för mig att veta alla detaljer om hennes funktionella begränsningar. Det är verkligen ingen lång bro, kanske 100 meter och en fallhöjd från vägbanan ner till vattnet på högst 8-10 meter, men det hjälps ju inte om man får djup och stark ångest när man ska gå på den!
Vi knatar på, det finns ju ingen anledning att tjata om att bron ska rasa typ, så det blir tal om väder och vind. När vi närmar oss point of no return, det vill säga, när vi kommit till mitten av bron, märker jag att hon tycker det är obehagligt, hon tar tag i min arm och vi ökar stegen, och strax är vi över på andra sidan, efter en dryg minuts promenad!
Väl på andra sidan, säger hon tack - och sen försvinner hon snabbt över gatan, och bort ur mitt synfält, och jag fortsätter tillbaka till jobbet för eftermiddagspasset. Jag har en teori - varför hon frågade just mig!
Låt höra din teori! Vilken är min, hmmm.. kanske såg hon att du snegladelite åt hennes håll, en viss kontakt, om än aldrig så liten, hade etablerats från ditt håll.
Dessutom tror jag att du ser snäll ut och du är ju inte precis 2 meter lång. Skulle du vara farlig och lång samtidigt så skulle du hinna ifatt henne på nolltid om hon försökte fly..Hmmm, hur lät det här då?
Jag vet inte hur du ser ut...men antagligen är du lite "björnlik". Så kallar jag karlar som ser snälla ut och oftast har dom lite skägg...kan det stämma??
Stringkallingar...finns det något fulare. Jag lider med M. Tur dom är utslitna
Hahahaha måste skratta åt Gunnel! Jag ser henne framför mig när hon pratar om stringisarna:))
Jo jag tänkte också lite skägg, men jag är liiite tveksam där.
Ja du ser väl helt enkelt snäll och trygg ut...tur att inte hon var psykopat!!
Vill gärna höra din teori!!
Ha en härlig dag
Hon insåg säkert att du var en man som kan dra på ett par stringfillingar :-)