latmasksamtal

Jag är verkligen inte stolt över min sociala inkompetens. Jag kan inte ens skylla på att jag jobbar rätt så mycket - snarare är det något i generna eller miljön, vilken leder vidare till mamma, en krutgumma, eller egenligen f.d. krutgumma på 78 år. Mamma har sina rötter på finska sidan i höjd med Övertorneå, men jobbade på den svenska under kriget, träffade pappa som gjorde lumpen där, de gifte sig, fick barn och levde tillsammans, tills pappa dog för många år sedan.

Jag pratade med syster UX för några veckor sen och hon tyckte att mamma började tackla av, hon verkar trött, förkyld, tappar orden, vi funderar på om vi ska prata mer med mamma och kanske med vårdcentralen. Vi skulle resonera mer nästa gång vi träffades, och på den vägen är det!



Igår ringde mamma för att tacka för vykort och ett blygsamt bidrag till sommarhuset. Jag frågar naturligtvis hur det är. Hon svarar, utan tvekan, med sin lugna stämma att hon börjar bli senil! Till saken hör att mamma på något sätt ofta velat distansera sig för sjukdom, hon har alltid velat vara stark,  inte ge uttryck för svaghet, hon har aldrig klagat över egna krämpor. Hon har skött stor familj med små inkomster, och det har säkert inte varit lätt. Särskilt mycket "guldkant" på tillvaron har hon inte unnat sig!

Att hon börjar bli senil, var väl kanske inte det svar jag förväntat på min öppna fråga, och jag vet ju inte vad hon ville förmedla, en förhoppning att jag skulle säga att hon säkert överdriver,  eller uttrycker hon en oro, ängslan över hur livet formade sig! Kanske en mix - det är svärt att säkert veta. 

Ja säger jag, och försöker tänka mig in i hur jag själv skulle velat bli bemött i en liknande situation. Med all den medkänsla jag kan förmedla, frågar jag hur hon har upptäckt det! Hon säger, att hon tappar ord, även ord som är vanliga, att det är väldigt irriterade. Sen pratar vi om det och annat en stund. M har hört telefonsamtalet och när vi avslutat, kommer hon in i rummet. När hon ser min molokna min, frågar hon om jag är illa berörd. Det kunde jag ju inte förneka.

Även om jag själv sett (och även M) att ålder tar ut sin rätt, även på mamma, blev jag på något sätt tagen på sängen, inte över vad som sades, utan snarare hur det sades, den klara insikten att något inte står rätt till, ensamheten och ängslan att bli sämre och inte klara sig själv. Ack ja - det är inte lätt att bli gammal, alla vill bli gamla - men ingen vill vara det!

Vi kom i alla fall överens om att vi skulle träffas till dubbelhelgen, det är om en dryg vecka!