latmasksamtal

Idag har jag varit till tandläkaren. Det är sällan någon dramatik med det. Jag har skapliga gaddar. Det är  inte så att dom är särskilt vita och snygga. Däremot håller dom rätt bra. Dom funkar att tugga med - det är på den nivån vi kvalitetsbestämmer idag.

Tandläkaren heter Bengt, han är i min ålder och han verkar rätt sympatisk.  Tandsköterskan heter Monika och hon är också helt okej på alla sätt.  Det är ett år sedan sist jag var där. Det brukar vara oftare. Nån gammal plomb brukar ge vika och då ringer jag och får tid och så fixas felet i rödaste rappet.

Denna gången visste jag att jag i vart fall hade två avbitna plomber som borde åtgärdas.  Bengt och Monika har nån form av fikonspråk för sig vid undersökningen, då man  ligger i stolen med huvve ner på golvet och fötterna uppe i taket. Då säger  Bengt typ, fraktur distalt 6. Då vet man att klockan är slagen!

Jag anade att den ena av de två frakturerna var enklare än den andra. Det känner man på sig och det vidimerades av Bengt, som vänligt men bestämt säger att det nog måste bli rotfyllning av den dåliga tanden. Först borrade han rejält och han tyckte inte jag skulle ha nån bedövning  och då tyckte jag det också (till att börja med). När han provocerade  den dåliga tandnerven en stund, var jag inne på att det nog  kanske skulle varit bedövning ändå.

Allt nog och emedan. Vill jag ha tanden kvar (och det vill jag) är det rotfyllning som gäller. Fyra besök är inplanerade, varav det första är den 19 april. Det kommer att smärta på flera sätt, bl.a. i plånboken. 5.000 oplanerade balubas ska slantas upp. Ack ja!

Ur led är tiden och tänderna och den svenska tandvårdsförsäkringen är ett stort skämt. GP:s valfläsk är en rekonstruktion av försäkringen. Men jag är i grunden skeptisk till alla hans utfästelser, eftersom jag inte tillhör hans kompisgäng.