latmasksamtal

Det var med blandade känslor som jag satte mig på tåget (08.11) mot Stockholm på onsdagen. Mycket av tankarna fanns hos Lasse och hans två vuxna barn. Jag åkte i alla fall och träffade min reskompis JC från Norrtälje som planerat, för ett förlängt lunchmöte om kundstrategi mm.

Efter mötet var det Arlanda och Bryssel som gällde. Jag och JC checkar in och drar oss mot gate 16 C för att se var den är belägen, med bakomliggande tanke att uppskatta gångtiden från baren till gaten eftersom vi gärna ville dricka en lättöl för att skölja resdammet ur våra rossliga strupar, innan vi skulle gå ombord.

Intet ont anande går vi gången fram mot gaten, när vi plötsligt hör någon - mer eller mindre - vråla HEJ! Rösten låter skrämmande och välbekant men jag försöker förtränga känslan och hoppas på ett mirakel, men dagens miraklen hade tagit slut.

Till min fasa ser jag grannlappen stå och hänga på en ren utanför en butik. Det mötet var ju knappast önskat.  En olycka kommer sällan ensam, Grannlappen var redan i bra form, och i stället för den planerade lättölen under kontemplation blev det till att lyssna på lappens storvulna projektplaner som han skulle presentera för nån EU-grupp som jobbde med etniska frågor i Bryssel. Lappen jojkade och använda maximalt kroppsspråk under tiden han berättade om projektet samtidigt som han på 30 minuter petade i sig två stora starköl. Han insisterade att han vi skulle träffas på Grand Place nästa dag. Och vi sa lite vagt att det skulle vi - och det nöjde han sig med!

Grannlappen åkte business class och vi satt hopträngda i ekonomi. Vi såg inte till varandra i planet och inte heller på flygplatsen. Vi drog en suck av lättnad - men säg den lycka som varar beständigt!