latmasksamtal

Simba kom till oss i september. Vi visste att han hade krämpor bl.a. fanns risk för urinsten, men jag trodde - i min enfald - att det bara var att åka till veterinären, spola rent och sen skulle han klara sig galant lång tid igen.

När han blev sjuk, fredagen den 8 december, jobbade jag hemma, jag skulle åkt till Stockholm men mötet blev inställt i sista stund, vilket gjorde att jag var hemma och tur var kanske det. Jag anade fort vad det var som felades Simba,  jag åkte snabbt till djursjukhuset, dom tog emot, kände katten på magen och sa urinsten, gör det som ska göras - sa jag, kom och hämta vid fyra - sa dom!

När vi kom för att hämta kissen, var det inte mycket positivt som sas, mycket kristaller i urinen, köp en liten påse ny kattmat, det kan komma tillbaka redan i helgen. Ja - tänkte vi, detta bådar inte gott.  Men vi hoppades, och det är  ungefär i det här läget man kan bli religiös.  Simba blev bättre på fredagskvällen och lördag morgon hade han pressat ut lite urin, och då väcktes hoppet. Sen blev han sämre på lördagkväll - och resten vet ni.



Efter resan från Umeå till Sundsvall i början av september, som han inte gillade nåt vidare, tog det en knapp vecka, för att bli hemtam. Att han kände sig hemma visade han genom att, lite oväntat hoppa upp i knät på M när hon tittade på TV, och det hände  efter en fem, sex dagar, där låg han godmodigt i en timme och lät sig klappas på den mjuka pälsen liggandes på rygg. Det var en lustig syn - jag lovar.

Simba passade vårt kynne på bästa sätt. Han kom till oss, en period i livet, när vi hade tid att klappa en katt på magen, längre stunder, men som alla katter var han också egensinnig, gillade sällskap, när det passade. På morgonen stod han i beredskap utanför den stängda sovrumsdörren, när han hörde våra viskande röster, när dörren öppnades hoppade han glatt in och tog ett jätteskutt  upp i sängen, för att vanligtvis börja jaga M:s tår.

När vi kom hem från jobbet, kastade han sig ner på hallmattan, för att bli kliad på magen, sen sprang han trappen upp före oss, och gjorde små ruscher mellan vardagsrum, kök och sovrum på övre plan. Sen ville han ut en stund för att speja, för att slutligen ta en  mumsbit i matskålen. Sen var det dags att vila en stund från eskapaderna.

Först gillade han inte att bäras i famen, men det gillade han mer och mer ju längre tiden led. Han fick bra överblick då.  Han var kung i huset, inget  att snacka om, han fick till och med ligga i min Tv-fåtölj, och jag sitta i soffan - om han ville det!

Det är jättetrist att han skulle försvinna så snabbt, det känns himla onödigt. Livet är verkligen oberäkneligt, det är bara att inse det! Simba var i alla fall en stor tillgång, en riktig förmögenhetskatt, på alla sätt.