Rotfyllning
Här kommer rapport från rotfyllningen.
Det börjar med att jag tar bilen från där jag bor till folktandvården. Det tar cirka 8 minuter. Jag parkerar. Det är billigt bara 5 kr/t. Kanske tänker Landstinget att det som förloras på gungorna tas igen på karusellerna. Jag går in på mottagningen. En minut efter utsatt tid blir jag uppropad, jag går till rum 4, kliver in och säger hej till Monika.
- Hej, säger hon med ett leende.
- Hur är det med dig, säger jag?
- Bra fint, säger hon. Det börjar bli vår och det är skönt!
- Jag kan bara hålla med, säger jag.
Jag sätter mig i tandläkarstolen, och får en hacklapp. Efter en liten stund kommer Bengt, tandläkaren alltså. Jag säger hej Bengt, vilket känns naturligt. Hade han hetat nåt annat, som Lennart eller Bosse hade jag sannolikt inte sagt Bengt (men man vet aldrig). Han säger hej, och går fram till sin dator och kollar min journal (hoppas/förmodar jag)!
- Då är det dax, säger han. Hur var det med nerven, visst har den lite liv, säger han retoriskt!
- Den har säkert dött nu, säger jag helt omotiverat.
Han skattar lite, vinklar ner stolen så jag ligger med huvve närmare golvet, och monterar ett skydd av gummi, med en öppning, praktiskt nog, runt tanden. Tror jag. Man ser inte så bra, från min position. Han monterar nån metallskena runt tanden som ska behandlas, och ger mig bedövning, vilket jag är tacksam för.
Sen börjar han borra, peta, trycka, röntga - ja ungefär så, om vart annat, cirka en halvtimme och sen är det klart. Det gjorde inte ont. Stolen vinklas upp, haklappen tas bort, jag dricker lite vatten ur en plastmugg. Det känns annorlunda eftersom halva nedre högra underkäken är avdomnad.
Sen säger Bengt. Då var det klart, nästa gång (2/5, 07.40) fortsätter vi och då ska jag ytterligare vidga rotkanalen. Jaha säger jag.
- Kan det bli nån infektion, frågar jag, lätt läspande.
- Nej det tror jag inte, säger Bengt.
- Min uppgift är nu alltså att gå härifrån, säger jag.
- Det är nog det, säger Bengt med ett leende.
Jag säger hej till Bengt och Monika, med min nyvunna läspning och drar vidare mot nya äventyr.
Det börjar med att jag tar bilen från där jag bor till folktandvården. Det tar cirka 8 minuter. Jag parkerar. Det är billigt bara 5 kr/t. Kanske tänker Landstinget att det som förloras på gungorna tas igen på karusellerna. Jag går in på mottagningen. En minut efter utsatt tid blir jag uppropad, jag går till rum 4, kliver in och säger hej till Monika.
- Hej, säger hon med ett leende.
- Hur är det med dig, säger jag?
- Bra fint, säger hon. Det börjar bli vår och det är skönt!
- Jag kan bara hålla med, säger jag.
Jag sätter mig i tandläkarstolen, och får en hacklapp. Efter en liten stund kommer Bengt, tandläkaren alltså. Jag säger hej Bengt, vilket känns naturligt. Hade han hetat nåt annat, som Lennart eller Bosse hade jag sannolikt inte sagt Bengt (men man vet aldrig). Han säger hej, och går fram till sin dator och kollar min journal (hoppas/förmodar jag)!
- Då är det dax, säger han. Hur var det med nerven, visst har den lite liv, säger han retoriskt!
- Den har säkert dött nu, säger jag helt omotiverat.
Han skattar lite, vinklar ner stolen så jag ligger med huvve närmare golvet, och monterar ett skydd av gummi, med en öppning, praktiskt nog, runt tanden. Tror jag. Man ser inte så bra, från min position. Han monterar nån metallskena runt tanden som ska behandlas, och ger mig bedövning, vilket jag är tacksam för.
Sen börjar han borra, peta, trycka, röntga - ja ungefär så, om vart annat, cirka en halvtimme och sen är det klart. Det gjorde inte ont. Stolen vinklas upp, haklappen tas bort, jag dricker lite vatten ur en plastmugg. Det känns annorlunda eftersom halva nedre högra underkäken är avdomnad.
Sen säger Bengt. Då var det klart, nästa gång (2/5, 07.40) fortsätter vi och då ska jag ytterligare vidga rotkanalen. Jaha säger jag.
- Kan det bli nån infektion, frågar jag, lätt läspande.
- Nej det tror jag inte, säger Bengt.
- Min uppgift är nu alltså att gå härifrån, säger jag.
- Det är nog det, säger Bengt med ett leende.
Jag säger hej till Bengt och Monika, med min nyvunna läspning och drar vidare mot nya äventyr.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Upplevelsen brukar fördjupas när bedövningen släpper är min erfarenhet.
Trackback