latmasksamtal

De är fortfarande is på de två insjöar jag passerar på väg till jobbet. Blygsamma tre minusgrader indikeras på instrumentpanelen. Isen ser tunnare än i fredags och jag rekommenderar inte några långfärdsskridskoåkare att ge sig ut på den alldeles blanka, men just idag alldeles för tunna, isskorpan. När jag sitter i bilen brukar dagsformen avgöra om det blir tyst, CD, P1, P3 eller Radio Rix! Det som talar för P3 är att radion går igång där. Jag har tappat manualen och kan inte (eller vill inte) ställa in alla radiokanaler. Ålderstecken? Tankarna flyger/flyter lätt i bilen. Det kan tänkas på vad som helst och det är lite grand tillfälligheterna som styr. Eller? Just idag började ”resan” – den inre resan med att jag funderade på hur Osbourne, min gode vän från Partille, Göteborg haft det på sin 12 dagars tågluff i USA med start och mål NYC. Han kom hem i söndags men vi har inte hunnit resonera om det än. Denna första tanke ledde vidare mot Narva, egentligen började det med Leningrad. Där vi, Osbourne och jag för några år sedan, ganska många, först var. För att därefter åka buss vidare mot det okända. Och på denna bussresan stannade vi för en kort paus i Narva – av alla ställen. Narva är kanske mest känt för slaget där, år 1700. Ett slag med K XII i spetsen, som av militärhistoriker betraktas om en stor svensk framgång. Jag minns hur vi en sen kväll, under en kortare rast stod på en av broarna centralt i staden. Av någon anledning fanns en parkeringsficka på bron och där stod vi och huttrade i kylan. Osbourne försökte ivrigt hinna med två cigaretter av märket John Silver utan filter. Denna ohälsosamma aktivitet tar vanligtvis kring 14 minuter att avverka och rasten var utsatt till 15 minuter. Vi tittade ner i vattnet och runt omkring. Jag är oklar om vattnet var en dammanläggning eller om det var floden, ”Narva jogi”! Det jag tydligare kommer ihåg är den borg som fanns i blickfånget. Borgen eller slottet var en stor imponerande stenbyggnad med murar, med åtminstone ett högre torn, där vi såg en vimpel lojt vaja i den svaga vinden. Då kändes det speciellt att stå där och känna historiens vingslag! Nu tog jag i lite grand – men en speciell känsla var det onekligen. Innan jag hann tänka klart hörde jag Sade på radions P3 – som sjöng om Key Largo – och då flög tankarna raskt över Atlanten. Fortsättning följer!