Möter Lundell?
Jag kollade tv-intervjún med Ulf Lundell i helgen. Han är fortfarande stor på många sätt och han verkar ha kommit tillbaka i gammalt gott - eller nytt – slag, de senaste åren, säger en som redan var med på 1970-talet. Däremot läste jag inte Jack när den kom 1976!
Jag har faktiskt (nästan) träffat Lundell två gånger inom loppet av ett par månader. Det är helt sant – jag ljuger inte! Dessa spektakulära händelser inträffade för tre, fyra år sedan.
Då, 2001 var jag ofta i Göteborg under en period. En kväll stannade jag kvar i stan för ett kvällsmöte och sen för att träffa Osbourne. Jag bodde på Park hotell uppe vid Götaplatsen, som är ett trevligt hotell på många sätt. Det ligger alldeles vid avenyn och har man tur får man ett rum med balkong och med ännu mer tur får man som bonus på rumsuppgraderingen även tillgång till VIP frukostrestaurangen på sjunde våningen. Och det fick jag.
En trevlig kväll följs av en halvtidig morgon. Jag ska ta mig till Landvetter och sen vidare till Stockholm. Kring halvåtta sitter jag i matsalen, läser GT och petar i mig frukost efter behag. Strax efter åtta glider då Ulf Lundell in i matsalen. Han ser fräsch och vältränad ut och han plockar bara åt sig det nyttiga från den stora frukostbuffén, sätter sig ner på en av ytterplatserna vid ett fönsterbord för fyra, rättar till de dubbelslipade glasögonen och fördjupar sig i Göteborgs Tidningen.
Det är inte många gäster i den långsmala matsalen. Ett misslyckat kontaktförsök skulle alltså inte innebära allt för mycket uppståndelse, tänker jag strategiskt. Men jag bestämmer mig – kanske mot bättre vetande, att inte ta någon kontakt. Det kan ju inte vara kul, tänker jag och försöker sätta mig in i hans ställe, att en massa okända dårar hela tiden ska komma fram och prata om allt och inget!
- Inte ens på morgonen får man vara ifred.
En trevlig kväll följs av en halvtidig morgon. Jag ska ta mig till Landvetter och sen vidare till Stockholm. Kring halvåtta sitter jag i matsalen, läser GT och petar i mig frukost efter behag. Strax efter åtta glider då Ulf Lundell in i matsalen. Han ser fräsch och vältränad ut och han plockar bara åt sig det nyttiga från den stora frukostbuffén, sätter sig ner på en av ytterplatserna vid ett fönsterbord för fyra, rättar till de dubbelslipade glasögonen och fördjupar sig i Göteborgs Tidningen.
Det är inte många gäster i den långsmala matsalen. Ett misslyckat kontaktförsök skulle alltså inte innebära allt för mycket uppståndelse, tänker jag strategiskt. Men jag bestämmer mig – kanske mot bättre vetande, att inte ta någon kontakt. Det kan ju inte vara kul, tänker jag och försöker sätta mig in i hans ställe, att en massa okända dårar hela tiden ska komma fram och prata om allt och inget!
- Inte ens på morgonen får man vara ifred.
Jag kan inte stanna för att se om det finns en chans till kontakt senare. Tiden är inte på min sida denna morgon, flyget väntar inte på en man utan stjärnstatus. Med viss vånda bestämmer jag mig till slut för att bara gå och inser samtidigt att den här chansen, att möta en idol - aldrig kommer tillbaka. När jag passerar hans bord, tittar han upp och nickar till mig, jag får fram ett halvkvävt hej och går vidare – utan att se mig om!
Det var första gången jag nästan träffade Ulf Lundell. Eller kanske man kan säga att jag träffat honom? Det skilde bara två meter som kortast och ögonkontakt fanns, men ingen röst från hans sida och ingen kroppskontakt heller, inte ens en liten nuddning!
Det mest korrekta får därför bli att jag nästan träffat Ulf Gerhard Lundell f 1949, i Göteborg år 2001. Fortsättning följer!
Kommentarer
Postat av: Spöke
Och jag har träffat Bert Karlsson ... inte bara nästan...utan inkl. nuddning!!!! Där fick du så det sved va??
Trackback