latmasksamtal

Äntligen fredag, verkligen skönt, den kommer som en räddning.

Senaste veckorna har jag tappat 75% av mina läsare, och det är inte svårt att förstå det å ena sidan. Den som inte läser bloggen, missar verkligen inte särskilt mycket!

Den andra sidan kanske är att jag borde fortsätta vara ihärdig. De 25% återstående, tålmodiga självplågarna, med intresse för inskjutna bisatser, verkar behöva en daglig dos ord, utan vett och sans.



Det börjar nog bli dags för paus och reflektion. Det kommer ett inlägg imorron eller på söndag, sen får vi se hur många veckor domedagsbasunen håller sig lugn.

Ha en jättebra fredag och helg.

Man måste göra det som känns rätt. För mig  kändes det rätt att säga ungefär så här.

Hej X - jag ser att det är något som inte står rätt till. Hur menar du då, säger X? Jag märkte att du var påverkad av något igår. Jag hade tagit några treocomp, som påverkade mig, säger X. Det är möjligt, men du luktade också sprit, fortsätter jag.  Sen försöker jag komma över mot en mer stödjande roll och frågar, om det är  något jag kan göra för att stötta? Sen pratar vi en stund, och nästa gång vi träffas (nästa vecka) fortsätter vi resonera. Det finns ingen anledning för mig att konfrontera vederbörande hårdare, just nu. Jag tror att dom allra flesta ändå vill behålla ansiktet och problem är till för att lösas.

Jag kan inte förmå vdb att ändra beteende, det kan han bara göra själv. Samtalet slutade i alla fall i nån form av ömsesidighet. Fortsättning lär följa.




Hemma sent. Ikväll fick vi besked om den större omorganisationen som är på gång. Det finns vinnare och förlorare.  Fortsättning lär följa.

Hur närmar man sig en medmänniska, som uppenbarligen har kvalificerade alkoholbesvär, på ett medkännade sätt utan att döma?



Idag har jag varit på utbildning i Härnösand. I anslutning till lunchen, nära arbetet, träffar jag och mina kollegor på en person, som är påtagligt berusad. Jag kan nämna att det inte är någon arbetskamrat.

Vi brukar stöta på varandra i olika sammanhang, men sedan jag började mitt vikariat den 1 februari, har vi knappt setts. Som sagt personen var påtagligt packad, redan vid lunchtid och såg nedgången ut.

Jag frågade några av mina kollegor vad som hänt och om någon pratat med vederbörande, eftersom det var så tydligt att dagens fylla inte var någon engångsföreteelse. Som jag uppfattar saken har ingen pratat med personen ifråga.

I någon mening uppstår ett etiskt moraliskt dilemma. Ska man, kan man - klampa in i andra människors liv, hur som helst och fråga, även om man har dom allra ädlaste motiv - medmänsklighet.

Hur tar man, i så fall de första bräckliga stegen för att komma igång med detta svåra samtal?

Jag har hämtat M vid bussen, men det vet ni redan. Mild till måttlig åksjuka har förekommit. Det är lätt att hålla sig för skratt då.

Bashögtalaren har inte fungerat på några dar. Det fungerar att spela musik genom datorn ändå, eftersom två mindre högtalare, fortfarande fungerar. När J2 var hemma i helgen bad jag honom kolla vad det var för fel. Min kunskapsnivå ligger ungefär inom häradet - kolla att tåtarna är isatta på ungefär rätt ställe. Jag gjorde en check, alla trådar på rätt ställe, inget glapp, jag kände mig mogen att möta nästa generation. Tillförsikt var min följeslagare.

J2 träder in i rummet, slår på datorn och spelar upp en winamp låt, säger hmm, vrider lite på en kabel, allting fungerar. Det är ju rent ut sagt eländigt. Jag kollade sladdarna, men vred inte på, en av dom, men det gjorde han, och det var säkert ingen tillfällighet att han masserade just den kabeln lite extra. Det är lätt att hålla sig för skratt då - eller inte!



Kabelhögen är ett resultat av min soundcheck, som vanligt i ett tillstånd av varierande grad av förvirring.

Dagens spellista. Det är mycket Johnny Cash, Jimmy Nail, lite jazz - Miles Davies, Dave Brubeck och Ramsey Lewis och en ansenlig dos Winnerbäck. förstås



Imorron ska jag till den vackra staden Härnösand. Dit åker jag på 38 minuter, om jag vill, om jag vill ännu mer kan jag nog kapa tiden med några minuter, men det vill jag inte, för jag har dybar last, säger barnen och M.

Bildfunktionen fungerar numera så dåligt att jag börjar fundera på att sluta blogga. Jag tror inte att det beror på min uppkoppling, men nånting fungerar sämre nu - än tidigare!

Ibland kan man fundera på om man behöver alla kroppsdelar, behövs all kroppsvätska, all hud och alla inre organ, några binjurar kan man väl knappast behöva, tänker jag ibland.

Imorse vaknade jag 1 timme tidigare än vanligt. Får jag säga att det här med sommartid och normaltid, kan vi lätt undvara, om jag får bestämma.

Just denna morgon visade laddningen på rakapparaten på rött. Rött är inte bra om man vill raka sig. I jakt på laddningsanordning i necessären kom jag i morgontröttheten i direktkontakt med ett rakblad. Blodvite uppstod. Därefter eftertanke, och insikter om att t.ex. fingertoppar behövs. Det vet jag nu. Det känns lite knepigt att inte kunna greppa mjölkförpackningar, pennor på samma gracila sätt som vanligt!




Jag tillhör en förening. Den heter gratislunchätarföreningen upa. Idag har jag och några andra avnjutit en mycket smakfull lunch på Restaurang Grankotten på Norra Stadsberget. Det var mycket gott, med trevligt sällskap - och före och efter måltiden går det alldeles utmärkt att njuta av utsikten över den vackra staden, Sundsvall som är belägen mellan två stadsberg.



Jag har sett det fjärde avsnittet av ordförande Persson. Jag saknar orden. Det är modigt gjort att visa upp sig så naken, med alla brister, sin otillräcklighet, sina vanföreställningar, och humorbefrielse. Han har förlorat sig på vägen. Allt det äkta - verkar som bortblåst, och det som återstår är bara ett tomt skal! Sorgligt!

Jag hade tagit karlen till mitt hjärta om han en gång, en endaste gång - sagt, visat på självinsikt, genom att resonera med oss, och kanske komma till något i stil med - jag förstår att mitt eget handlande kanske inte var så bra alla gånger, jag inser att jag sårat människor, jag förstår nu att även hustru 2, kanske mådde dåligt många år, bara för att jag ville fortsätta med politiken, bara för att jag ville förverkliga mig själv, utan att belastas med skilsmässa 2. Inget sådant - kom över hans läppar!



På tal om nåt helt annat, jag tror att jag, för många år sedan träffade dokumentärreporter Erik Fichtelius pappa, som var distriktsläkare i obygden, men mycket vacker sådan vid Höga kusten, en av de vackraste platserna i vårt avlånga land, jag lovar. Meddelas endast på detta sätt.

M är i Umeå, hon har ringt och mår efter omständigheterna bra. Nu ska det shoppas och ätas och sen ses 24. Jag hoppas hon uppskattar Västerbottensresan, på bästa sätt. Jag kom hem lite senare än vanligt efter jobbet, men inte sent. Kastade i en tvätt i tvättmaskinen, satt mig framför TV.n, somnade på 15 sekunder, och vaknade när J1 kom uppför trappen. Det är märkligt. Ibland kan man inte sova alls, trots att hela kroppen skriker efter sömn. Andra gånger somnar man direkt, bara man sätter/lägger sig. Märkligt.

JC ringde ikväll och ville ha massäck till Bryssel i april, för ett projektuppdrag. Det beror på finasieringen säger jag - glatt. Det går säkert att ordna säger han - lika glatt. Problemet är att jag måste skriva rapport då, och det är inget egentligt problem, det är bara latmasken som protesterar. Jag funderar på om det går att kombinera med resan till Bukarest, för att träffa en annan kompis som jobbar där. Vi får se vad det blir. Allt eller inget, eller delvis.

Nu är de snart dags att byta innehåll i kitch-skåpet. Min tanke var att ha ett litet shots-glas från varje delstat, som nån sort minne av vårt projekt. Tyvärr startade jag för sent, egentligen först på tredje resan - och det saknas alltför många "delstater", för att samlingen ska bli komplett!

Det kanske går att komplettera genom köp på E-bay, men det blir inte samma sak, inte samma känsla



Vermont-glaset fick sig också en kyss i resväskan under hemfärden. Lite lim håller bitarna på plats. Eftersom samlingen inte blir komplett, får vi så småningom hitta nåt annat att pryda hyllorna med!



Det blir onekligen mer fart i huset när ungdomarna är hemma. M har gjort en heroisk insats med tvätten. Nio omgångar tvätt av allehanda slag har tvättats, torkats och tumlats, och det har tagit sina modiga timmar. Hon börjar söndagsmorgonen halvsex (egentligen halvsju) med dagens första tvätt. Var tar hon krafterna ifrån!

Vi har ätit höstjägargryta (nötkött, svamp, enbär, lingon mm), mycket gott - och suttit ute i solen. Idag har det varit varmt, i lä kunde man sitta med bar överkropp om man ville, men det ville man inte, soligt var det i alla fall.

I slutet av nästa vecka, på fredag, får vi veta hur nästa steg i omorganisationen på jobbet, kommer att bli. Som vanligt vinner några medans andra kanske förlorar. För egen del hoppas jag att det blir så bra som möjligt, jag kan inte lägga energi, på något jag inte kan påverka, men än den energi som ändå tas i anspråk genom det undermedvetna!

Kära läsare - hoppas att du får en bra start på veckan!

Varför blev du portad på Casinot, säger M skeptiskt.  Dom påstod att jag hade pokerfejs, muttrar jag tillbaka. Det är bedrövligt och det är nästan sant, det kan jag intyga på heder och samvete, säger jag!  M  låter inte helt övertygad.

För alla, som inte har pokernuna, rekommenderas ett besök på Sundsvalls Casino. Det är trevlig där, ta med en kompis och stora börsen, sen är det bara att satsa, våga vinna -  och hoppas. Tur  i kärlek - behöver inte betyda otur i spel.



Vi har suttit ute en stund i det fina vårvädret. Varmt och härligt.



Jag är hiskeligt trött, jag somnar direkt jag lägger mig på soffan, framför TV:n, sover natten igenom och vaknar helt slut. Det är härligt!

J2 med fästmö Je är på besök, dom ska på partaj med J1. M och jag ska partaja framför dumburken. Ha en trevligt lördagkväll.

Det har varit en hård arbetsvecka. Say no more!

Med facit i hand, slarvade vi nog bort the big apple lite grand, inser det när jag ser korten. Men det fanns inget annat alternativ. Fyra dar eller inget alls. Fyra är bättre än inget.

Bilden är tagen i Central Park, västerut.



Denna bilden är också tagen i Central park, söderut, med skyskraporna i bakgrunden. Som inte alls var så skrämmande som jag först trott. Det fanns flera städer i staden och de breda gataorna öppnade på, och efter ett tag funderade man inte så mycket på alla höga husen!



Det blir en lugn helg. M ska jaga dammråttor och jag ska lata mig!

Från och till är det rätt bitiga tongångar i bloggen. Till och med elaka saker sägs, utan pardon. På något sätt är det lättare att tycka att något är fel och dåligt. Det är svårare att säga att något är bra och det är knepigt, men så är det!

Därför skulle jag, just idag, eftersom det är torsdag, snart fredag och helg - vilja lyfta fram några personer som jag i största allmänhet tycker verkar vettiga. Jag bygger min bedömning enbart på det jag sett och läst, ingen av personerna har jag träffat i verkliga livet. Det är ingen rangordning inom gruppen och jag menar inte att personerna alltid har rätt i sina uppfattningar. Snarare är det så att dom kan föra fram sin tankar på ett begripligt sätt med engagemang, som känns äkta.

Här kommer listan:

• Marianne Rundström, reporter på SVT. Duktig, kunnig påläst, bra intervjuare, hård och bäst.
  
• Maria Abrahamsson, journalist på Svenska Dagbladet, ibland i TV. Inte alltid bra åsikter, men rätt vettigt framlagda, man kan tycka tvärtom, och det funkar också. Jyppie-frisyr, jurist., moderat.
• Karin Pilsäter, folkpartist, vanligtvis med vettiga åsikter. Hur omdömet är vet jag inte riktigt.
• Lena Hjelm Wallen, är väl bäst av dom svenska sossekvinnorna. Verkar ärlig och sympatisk.
  
• Jan Björklund, skolminister, tror jag, innan alltid arg i falsett, nu ödmjukare med tydliga ambitioner för skolan.
• Björn Elmbrant, reporter på Sveriges Radio. Vad kan jag säga mer än bra i största allmänhet, klok, nyanserad, skriver bra också!
• Thomas Bodström, ger bäst intryck bland toppsossarna. Kan bli nåt efter Mona.
• Helge Skoog, går utanför toton på något sätt. Såg honom på TV härom kvällen. Rolig (vettig)!

Det var det hele!

Det går ju inte att komma ifrån att Niagarafallen är rätt mäktiga. Vi kollade in fallen från Kanada. Det var bäst utsikt därifrån. Niagarafallen ligger strax norr om staden Buffalo i delstaten New Yorks nordvästra delar, cirka 65 svenska mil från New York city.



Vi hyrde ingen tunna och åkte ner för något av fallen. Frågan är om man överlever en sådan improvisation! Det finns också möjlighet att åka båt nära fallen, där nere, tryggare så att säga, men även det avstod vi ifrån. Vädret var inget vidare, snöblandat regn, kring noll och gråare än grått. Vi fegade ur.



Den här bilden föreställer en truck run away ramp. Det är inget fenomen jag har funderat särskilt mycket över. Sen hörde jag en låt ( Monteagle mountain) med countrylegenden Johnny Cash, där han sjunger om tradarchaffisen som utmanar döden på I 24 mellan Nashville och Tennesse, och då kommer funderingarna.



En truck run away ramp är helt enkelt en avfart för långtradare, som används, om bromsarna ger vika, i de ibland rätt kraftiga nerförsbackarna. En typ av livförsäkring kanske. Genom mannen i svart, Johnny Cash fick jag lära mig nåt nytt - och kanske även du, kära läsare.

Vad säger man om Persson-dokumentären?

Tio års makt, politik och matkpolitik summeras i en dokumentär på några timmar. Att Erik Fichtelius så länge kunde stanna kvar på sitt reporterjobb på stats-tv:n och samtidigt göra dokumentären om Persson, är en gåta i sig. Har han hört talas om jävsbegreppet - tror inte det! En annan gåta är Göran Persson.

Hela dokumentären kändes oäkta, från början till slut, rena Stasi-propagandan. Det enda som kändes äkta var i mitten när han fritt pratade om sina viktproblem och att han skulle behöva banta, samt nästan äkta när han berättade om Jeltsins besök, som var så trött att man nästan tyckte synd om karlen!

För övrigt kändes det bara fjolligt när han kisade in i kameran och försökte låtsas att han var en skådis, Jag bara gapar när han berättar hur han politiskt "avrättar" såväl Margot Wallström som Erik Åsbrink, genom att gå bakom ryggen på dom och spela dubbelspel. GP förstår inte vad som händer, hur andra reagerar, varför dom vill avgå, det enda GP känner är att han själv blir sårad. Märkligt!

Han verkar ju rent av barnslig, och fjantig, när han låter sig filmas, när han ringer till Tony Blair och han verkar nästan underdånig när han får möta Chiraq och Putin, dom riktigt stora grabbarna som han gärna vill tillhöra (men det får han inte - och det vet han, alltså måste han låtsas en stund) på något toppmöte. GP verkar inte tro på sin egen förmåga, därför måste han filmas, så hans självbild och ego stärks. Dystert.




Göran Persson kommer inte att landa dokumentären, i meningen att vi får veta mer om honom, och hans ställningstaganden (mer än de tillrättalägganden han tror att vi vill höra). Vi (allmänheten) hade nog mått bättre av veta minde. Persson är på väg mot sitt definitiva Waterloo (1815).

Fyra år sedan USA invaderade Irak. Fyra år av ökad terror och otrygghet i världen. Fyra år av poltisk baksmälla, och fyra år av bortförklaringar.

Att politik kostar och att det är dom som inte kan försvara sig som får betala, det vet alla. Men Irakierna får betala ett alltför högt pris för Bush dy stolleprov, orimligt högt. Inte fanns det några massförstörelsevapen, det visste vi innan. Inte fanns det nån Al Kajda, det visste vi också. Saddam var visserligen galen, det visste vi också, och USA som en gång satt dit honom på tronen.

Det är sorgligt alltihopa. USA:s trovärdighet var låg innan men nu har detta låga tillitsvärde devalverats många gånger om. Det är pengarna (oljan) som styr (Bush), och vi styrs av USA. Man vet inte om man ska skratta eller gråta.

Ikväll skuttade det in två glada laxar. Det är våra två favorithundrar Linux och Erox, som J1 tagit på en promenad. Då ska det klappas, drickas vatten och kanske kommer det en liten, liten leversnitt, det är väl ungefär det huset förmår i hundmatsväg.

Nu fungerar bildfunktionen igen - alltid något, och som synes släcker Linux och Erox, törsten efter behag.




Det blev lite stökigt igår, inte så mycket med själva flytten, den flöt nog på så bra som den kunde. Det var välpackat med många trevliga lådor av allehanda slag och så en del möbler, som inte var så hiskeligt tunga.

Det som var bekymret var det dåliga vädret, med snö och vind (18 m/sek). E4 var avstängd, dels kring Härnösand och dels vid Skuleberget. Vi hade tur och slank igenom. Med Peugeot fungerar det mesta, numera är den också besiktigad, laglig och godkänd.

Vi kom iväg aningen sent från Sundsvall beroende på teknikbekymmer. Mobilerna ville inte fungera som dom skulle. Dags att köpa en ny. Det har jag sagt några månader, men jag är vankelmodig angående modell.

Hem gick det bättre, efter Höga Kusten bron slutade det snöa och blåsa, och det blev raka spåret mot Sundsvall. Staden där ljus och värme, finns i tillräcklig mängd, för alla.

Även när J1 flyttade för några år sedan, var det dåligt väder. Plötslig påkommen ishalka gjorde att vi fick stopp med bil och släp i en brant backe. Då var det lätt att hålla sig för skratt. Men det löste sig det med.

Utanför fönstret snöar det rejält. Vintern tycks vilja återta befälet över årstidscykeln. I mars är det vanligtvis vinter, här uppe på tundran - och i mars brukar det snöa, samt på Valborg.

Vi väntar med andakt på körorder. Flyttlasset har ännu inte lämnat Umeå. Från Sundsvall till Örnsköldsvik är det kring 16 mil och med dagens väglag får vi räkna med en och en halv timmes körtid. Från Umeå till Örnsköldsvik är det cirka 12 mil.

Vi lär vara tillbaka i Sundsvall king nio ikväll. Då är det bara att fiska upp J1 på Centralen. Om jag inte minns fel rullar tåget in 21.49.

Bloggen verkar kinkig, bilder fungera inte, men jag ser på andra bloggar att den funktionen verkar vara i sin ordning. Jag behöver hjälp att kolla inställningar, en lämplig uppgift för J1, tycker jag, undrar vad han tycker.

Det är en intressant erfarenhet att flytta. Första gången brukar ge insikter, ibland smärtsamma.

Innan man börjat rubba sina flyttcirklar, tror man som regel att det är möblerna som är problemet. Efter första flytten inser man att djävulen finns i detaljerna. Man förstår vidden av att ta hand om allt småplock som ska med. Ibland undrar man var alla småprylar hållit hus, har vi haft allt detta, och nu ska dom plötsligt flytta med. Intressant!

För att göra en lång historia kort, så har vårt lilla flyttningsbidrag flyttats fram från lördag till söndag. Det är inget bekymmer i sig, mer än att det lär vara sämre väder imorron, söndag. Problem är emellertid till för att lösas.

På tal om något helt annat, bloggen är fullständigt värdelös efter senaste uppgraderingen, eller så är det bredbandet, någt är det. Väldigt lite fungerar, så bra man skulle vilja. Att ladda upp en bild, är inte att tänka på, i vart fall inte just nu, det har hänt förr, och nånting beror det på!

Oavsett förekomst av hybris är jag en rätt okomplicerad människa, tycker jag själv. Jag inser, trots att det är långt ifrån självklart, att bilskatt ska betalas, företrädesvis av de som äger bil. Jag kan till och med förstå att det kan vara befogat med ett kontrollbesiktningssystem av bilar, för trafiksäkerhets skull och för påfyllnad av statskassan, genom de rejäla avgifter som bilägarna ska betala för tjänsten ifråga.

En gång ägde jag en Audi, en ruskigt trevlig bil, som drevs med gott humör och diesel. När jag köpte den var skatten blygsamma 1.800 kr/år. När jag haft den ett halvår höjdes skatten till 6.200 kronor per år. Det är bl.a. då man inser att det är dyrt att ha bil.

I september ifjol, åkte jag på vinst och förlust, till Örebro och köpte en ny, begagnad Peugeot. Den har fungerat bra på alla sätt. En mycket trevlig bil, den går som ett spjut, med bra musik på CD:n motionerar jag ibland de 166 pigga hästarna på motorvägen mellan Sundsvall och - Timrå/Midlanda.



Igår kom ett brev från Vägverket. Staten vill ha bilskatt. Det är inget jag har något att invända mot. Som bilaga till inbetalningskortet upplyser Staten genom dess representant Vägverket att min ögonsten, den tidigare nämnda Peugeoten är belagd med körförbud.

Informationen om körförbudet är knapphändig. Tre vuxna personer,  J1 har numera anslutit, sitter vid middagsbordet och lägger pannorna i djupa vecka. Som vi förstår det kan körförbudet ha två orsaker, dels att föregående bilskatt, helt eller delvis inte betalats av förra ägaren och/eller att bilen inte besiktigats inom föreskriven tid.

Ett kort telefonsamtal till Vägverkets telefonkundtjänst, skingrar dimridåerna. Ögonstenen skulle ha besiktigats senast den sista februari. Kallelsen och en (1) påminnelse har gått till tidigare ägare, och ingen till mig, den nya ägaren. Knepigt - men världen går ju inte under för det!

Ingen tid för besiktning i närtid, finns vid anläggningarna i Sundsvall, Timrå eller Härnösand. Utan någon som helst hybris åker jag till anläggningen i Härnösand och lägger fram mitt prekära ärende. Genom tur och skicklighet lyckas man pressa in min bil, för besiktning redan på måndag. Tyvärr hinner jag inte kolla upp bromsarna där bak, som låter lite ansträngda. Ombesiktningskrav ger mig dock en frist på en (1) månad, och körtillstånd, vilket underlättar tillvaron högst väsentligt. Det vet alla som försöker klara sig utan bil!

Jag hoppas också MoDo får frist, genom vinst mot Timrå i den sjätte tvekampen i hockey-slutspelet, annars är det slutspelat för MoDo-iterna.

Ha en bra fredag, bästa läsare

Angående gårdagens ironiska inlägg, menar M, det gjorde hon iofs redan igår, att jag borde slå upp ordet hybris i SAOL.

Det behöver jag inte slå upp, sa jag. Jag vet vad hybris är, thank you very much!

Det verkar inte så, när man läser ditt inlägg säger M utan minsta tvekan, med den där särpräglade Suzanne Reuterska intonationen. Hur bemöter man sådana infama elakheter, från min defensiva placering i sandlådan.

Man säger nog inte så mycket!  Rätt använd, är tystnad ett effektivt vapen!



Jag tror att Hybris betyder ungefär, övermod baserat på överdriven självuppskattning, ibland gränsande mot storhetsvansinne.

Skaplig dag på jobbet. Soligt - med riktig vårvärme, kring lunch. Nu övervägande grått, men det blå himlapellen kan anas.

Jag är en fin och ädel människa, medarbetare,. Jag är smidig, lojal, ansvarstagande, medkännande stöttepelare med mycket empati. Sannolikt en av de bästa som får sparken i år.

Min chef är vanligtvis en sympatisk person med många goda egenskaper. För några veckor sedan sade vdb (C0) att ett beslut skulle fattas, som direkt påverkade mitt arbete, och även andras. I flera stycken handlade det om viktiga strategiska ställningstaganden. Det var ett rätt distinkt påstående och ingen fråga. Jaha - sa jag lugnt, och inget mer.

Uppenbarligen ville CO ändå veta vad jag tyckte, men det var svårt att direkt fråga om min uppfattning. Och då öppnar sig givetvis en ocean av andra frågor. Varför C0 inte vill fråga. Det måste ju vara den enklaste sak i världen! Finns det auktoritetsbekymmer, finns det annat som påverkar våra roller? Denna parallelleffekt får vi ta en annan gång. På det andra omtaget, säger jag igen, lugnt - jaha, det är du som har ansvaret!

När omtaget kommer tredje gången, och nu är det nästan en fråga, då tar jag fram all min empati och säger bara, om du gör som du säger att du ska göra, då kommer det att gå snett och så utvecklar jag argumenten för min uppfattning. Till saken hör att jag, personligen eller i min befattning, inte kan påverka hur beslutet ska få effekt, när beslutet väl är fattat.

Jag kommer att göra det ändå, ropar CO i staccato, från sandlådans bortre del - och jag säger ingenting.




Veckorna går och jag tänker inte mer på just den frågan. I måndags kommer en liten trevare. CO låtsas som det regnar, och jag får veta att frågan utvecklats helt på det sätt jag sa för några veckor sedan. Idag får jag ett mail, vi gillar att skicka mail till varandra inom firman, där CO till slut tvingas välja att ansluta sig till den linje jag förespråkade för flera veckor sedan. Jag tror inte det var med särskilt mycket glädje och gamman som eposten sändes - om jag säger så.

Det är i de här lägena jag tar fram det fina, vuxna i min person. Inte säger jag till CO - vad var det jag sa! Så låg och barnslig är inte jag. Inte funderar jag på varför CO inte ville ta till sig mina kloka och välgrundade synpunkter. Inte funderar jag på varför det var så svårt att bredda beslutsunderlaget med ytterligare relevanta omständigheter..

• Jag är inte en person som strör salt i såren.

Det gör jag bara - i undantagsfall - på torsdagar, och jag tror tammefán att det är torsdag imorron.

Till helgen går flyttlasset från Umeå till Örnsköldsvik. J2 packar ner och vi är massäck (lasthjälp) i Örnsköldsvik.

Vi är på väg mot ett minimalistikt kylskåp. Hungriga är vi aldrig, men på väg från jobbet tar det emot, behöver vi handla, vi klarar oss vanligtvis en dag till - säger vi inspirerande till varandra, det finns oftast lite rester som blandas med fantasi.



J1 ska åka till Köpenhamn i helgen, hur orkar karlen. Åtta dagar i USA, sen båtmässan i Stockholm i helgen, som nu följs upp med Köpenhamn. Man blir alldeles matt, bara man tänker på det!

Pratade med mamma igår och hon verkar reda sig skapligt.

Kollade också den osannolika serien på SVT1 igår (klockan åtta). Leende guldbruna ögon. Vad säger man?


Själv odlar jag efter behag min dubbelnatur. Helt förutsägbar tycker jag själv och möjligen M.



Helt oförutsägbar tycks andra tänka, men vem bryr sig, bara jobbet blir gjort. Vi gör det som är möjligt idag, det omöjliga får anstå tills imorron, och när vi utför våra stordåd försöker vi ha så roligt vi kan. Varför ta ut sorger i förskott, glädje däremot kan vi ta ut i förskott, den kommer bättre till nytta om den används, funkar sämre inlåst på konto med restriktioner.

Nomaldag på jobbet och eftersom jag börjar jobba in mig på vikket går det inte längre att hålla sig utanför och flyta med. Arbetsdan gick fort, inga större beslut har fattas och intressekonflikterna har kunnat hanteras (tror jag - vi får se hur det känns imorron). M har varit ledig och donat och fejat hemma, som en hel karl. Vi skulle aldrig gjort oss av med hemmafruarna.

Sandaler är inte min grej, vet inte varför. För den goda saken skulle vill jag ändå glädja läsarna med en bild, tyvärr blir det lite mindre naken hud den här gången.



Tack och lov verkar stolleprovet med övervakning av all radio- och datakommunikation mellan Sverige och utlandet försenas minst ett år, genom att såssarna, som först initerade förslaget nu har fått kalla fötter (strumpor och sandaler - typ)

Det är en gigantisk övervakning av alla medborgare, som storebror Staten och CIA vill dra igång. Det är inte så att det är skummisarna som ska kollas utan här åker alla med i samma svep, hög som låg, oskulder och dom med möjlig skuld. Nån måste ha tänkt fel (eller rätt beroende på perspektiv),  jag har mina onda aningar.

Vi tycks vara på väg mot ett övervakningssamhälle som är betydligt värre än det som beskrivs i boken 1984 (George Orwell 1948), där människorna i samhället (Oceanien) lever i är en totalitär stat i ständiga krig och i svår fattigdom. Fyra myndigheter som kallas Minisann ('sanningsministeriet'), Minifred ('fredsministeriet'), Minikär ('kärleksministeriet') och Miniväl ('välståndssministeriet') styr allting. Minisann har hand om propagandan och lögner. Minifred har hand om krigen som ständigt rasar. Minikär ('kärleksministeriet') har hand om "lag och ordning" genom tortyr och tankepolisen. Miniflöd ('överflödsministeriet') har hand om ekonomin, eller rättare sagt fattigdomen som råder i Oceanien. Huvudpersonen, Winston Smith, jobbar på Minisann.

Ministeriernas namn är exempel på nyspråk, ett språk speciellt framtaget för att minska individens förmåga att tänka fritt och kritiskt. Invånarna i Oceanien övervakas minutiöst och tvingas ständigt lyssna på propaganda, bland annat genom en apparat i varje hem kallad teleskärm. Denna teleskärm har uppenbara likheter med en TV med skillnaden att den även övervakar samtidigt, samt att den ständigt är påslagen.

 

I boken tas begrepp som statsterrorism, indoktrinering, krigshets, tortyr mm, som 2007 känns väldigt bekant, tortyr används regelbundet av USA på Guantanamo till exempel. Huvudpersonen, som är en tjänsteman inom det allenarådande partiet, bor i det framtida London. Han står inte ut med samhället som det är, och drömmer om frihet. Han motsätter sig Partiet, det enda parti som existerar i Oceanien mm.

 

 

Man ska inte undeskatta fötterna. Om man går mycket, är fötterna huvudsaken. Man behöver inte gå särskilt långt för att inse det. Men går man för långt - hjälper ingenting, inte ens plåster på skavsår!

Ibland kan man ha skor på fötterna, och även strumpor. Om man är gubbe då vill man ha strumpor, trots att man har sandaler. Strumpor i kombination med sandaler är det ultimata gubbtestet.



Inte tillstymmelse till sol idag heller. Jag ska klaga hos väderleksombudsmannen. Det ska jag tammefán göra. Nu är det en hel veckas jobb som ligger på - och ingen möjlighet till fjällspa!



Kristian Luuk har blivit bättre och bättre, han verkar ha en udda humor, som funkar ibland, som igår. Låtarna var jämnbra. Hade inte nån självklar personlig favorit alls!

Änligen har jag hittat en låt jag sökt länge.

• Miles Davie´s, Time after time.

Bra trumpet, bra låt. Man får inte direkt ståfräs - snarare ståpäls, som Gunde sa! Saxofon och trombon brukar också kunna svänga rejält, om instrumentet är i rätta händer. Clarence Clemons i Springsteens E-street band är en av många duktiga saxofonister!

Det är märkligt vad lite (exakt) kunskap man egentligen har. Det är lätt att tro sig veta, men skummar på ytan, visar det sig att kunskapsluckorna är monumentala, milt sagt. Under vår USA-tour sitter vi och pratar mest hela tiden, inga ämnen är främmande och av någon anledning kom vi in på begreppet tattare, fråga mig inte varför. Efter en liten stund inser vi att vi strängt inte vet något alls, i ämnet, hela begreppsapparaten saknas. Kollade nyss Wikipedia och förvirringen kvarstår - men nu på en högre nivå. Emellertid måste jag snarast ringa Osborne och korrigera några av hans felaktiga uppgifter och ta Wikipedias fakta, som mina egna

Dagens projekt har handlat om byggande av vår fjällillusion. Vi bidrog med vår del, vädret svek. Blott en ynka halvtimme fick vi i vårvärmen, sen försvann solen. Småsnålt - vädret!



Vi har ganska mycket snö kvar, men det tinar för hela slanten.



Jag har tvättat bilen idag, det behövdes verkligen. Den hade en spräcklig patina av salt på den ömtåliga lacken. Trots ovanligt få vintermil finns en del bruna småfläckar (typ rost) - men tack och lov försvinner det mesta om man gnuggar lite. Det är dags för en ordentlig vårstädning snart. Invändigt är den ännu inte tipptopp.

Mycket spännande hockey på Canal + idag. MoDo tvålade dit Timrå i med 4-3 (efter sudden). Mina sympatier är hos båda lagen, men någon liten/liten övervikt för MoDo, av rent nostalgiska skäl.

Snart är det dags att bänka sig för schlagerspektaklet på dumburken. Fel och rätt låt kommer att vinna - men vem bryr sig?

New York poliserna ser onekligen tuffa ut i sina uniformer, extraplus för mössorna. Jag tror att uniformen på flera sätt bidrar till att sända ett budskap - don´t mess with us - typ! För några år sedan handlade det om noll-tolerans för brott och det har nog bidragit till att det känns relativt säkert att röra sig på New Yorks gator, även när mörkret faller på! Bilden är tagen i den nordvästra delen av Central Park



Det var inte mycket patrullerande poliser på gatorna, däremot var det många polisbilar som cirkulerade runt på Manhattan. Det vi kunde se, var att även mindre felparkeringar togs om hand, och böteslappar skrevs. Om det är övervägande bra eller dåligt, låter jag vara osagt. Bilden är tagen nära Macy´s  (E 34str.), som ligger nära Penn station. Pendeltåget från Newark stannar vid Penn, vilket kan vara bra att veta. Biljetten kostar 14 dollar och resan tar en dryg halvtimme, mycket bättre än taxi (som kostar 70-75 dollar) eller buss som kostar 12 dollar. Bussresan tar längre tid än pendeltåg och taxi och är också mer känslig för trafikstörningar.



Normaldag på jobbet. Say no more!

J2 är på väg att få klartecken för examensarbetet i Örnsköldsvik och kanske sommarjobb. Kul - håller tummarna för hans och fästmön Je´s skull. J1 är på båtmässa i Stockholm. Det ska jobbas - men det ska väl även has roligt, hoppas jag!

Det känns skönt att det är fredag. Nu hoppas vi på dansvirtuosen Lasse Brandeby ikväll. Får han fortsätta lär det innebära dödskyssen för den här typen av program som har en aura av - bästa paret vinner! Normalt är det nog så att störst släkt vinner, men nu när vi ombeds att inte rösta på paret Brandeby, lär väl motvallskärringarna och gubbarna, få blodad tand, och rösta mot/med - beroende på hur man ser det!

Tjingeling så länge!

Idag är det internationella kvinnodagen. Den har vi firat genom att jag fick frukost på säng imorse. Det smakade bra på alla sätt. M sade någonting om att hon själv var väldigt trött och det nån gång skulle vara kul att själv få frukost på säng. Jag sade att hon inte skulle misströsta, hennes tid skulle komma snart, dock inte idag. Sen sa jag, att hon gärna fick skynda sig upp ur den varma sängen eftersom jag var väldigt trött och hungrig. Och att hon själv skulle passa på att äta lite grand, så fort hon passat upp mig!

När det gäller internationella kvinnodagen lär det bli svårt att få nåt drag under galoscherna, eftersom männen inte upplever att dom får någon fördel av en sådan manifestation. Jämställdhetsombudsman Claes Borgström talar för oss alla. Han hävdar att kvinnorna som är (något så när nöjda med tillvaron) egentligen är djupt missnöjda med ordningen och taliban-samhället, eftersom dom inte förstår att dom är förtryckta!

Varför ska staten i form av jämställdhetsoombudsmannen, lägga sig i människors värderingar, och tala för vår/min räkning i tid och otid? Får vi inte längre tycka själva, ska staten tycka åt oss och i så fall varför? Borgström är en maktens megafon och mansgris. Visst är det jobbigt med besserwissrar, och jag menar naturligtvis Borgström!

Ibland kan man ju undra hur folk ser ut. Så här ser vi, M och jag ut (tror jag)! Bilden är väldigt lik mig. Som alla vet gillar jag olika nyanser av svart.  M är snyggare än på kortet!



Det har varit en riktig bra dag på jobbet, med hyggligt flyt i pappervändandet. Även stämplingarna av nyssnämnda papper har fungerat bra.

Imorron lär det vara fredag. Redan idag, på jobbet försökte jag proklamera att det är fredag. Alla fick ledigt, som imorron. Jag har visserligen inte befogenhet att besluta om ändring av dagar och utgivande av ledighet på det sättet, men varför låta sig hindras av sådana formaliabagateller.

Om det blir sol på lördag kan vi nog skapa en fjällillusion vid radhuset. Vi skottar upp de snörester som fortfarande finns kvar, till en liten installation, i form av en snöhög. Ut med stolarna. fleece-tröja och filt på. Sen är det bara att njuta för fulla muggar!

Ibland är man väl inte direkt jättestolt över sina handlingar, snarare förvånad, och kanske bekymrad!

Du låter förkyld säger jag hurtigt till M, när hon äntligen svarar i telefonen. Nej säger M, inte alls, förkylningen är jag bra ifrån. Va bra, säger jag och fortsätter med frågan om det är något bra på TV. Nej inte just nu, säger M tålmodigt, med sin sonora stämma. Det var väl ungefär då, som jag insåg att det fanns en hund begraven nånstans, kanske en hel kennel, men vari låg problemet?

Gör du nåt annat kul, forsätter jag ändå, aningslöst tågande på i ullstrumporna - och mot bättre vetande? Inte direkt mer än att sova, säger M neutralt, eftersom klockan är halvtvå. Ungefär i samma ögonblick utbrister mina två reskamrater i ett diskret fniss, när även dom inser att klockan med bred marginal passerat midnatt i Sverige.

Under ensidiga hedersbetygelser och med förhoppning om överseende avslutades därefter i allt hast det nattliga telefonsamtalet. M sa att hon skulle överväga frågan. Men inte direkt glömma, för här glöms ingenting i brådrasket.

Så kan det gå, när inte haspen är på. Tiill mitt försvar vill jag ändå säga, att jag inte var packad, på något sätt. Endast två löjliga små Bud Lite hade intagits, denna kväll, kring halvåtta - NYC-tid

Men som sagt, direkt imponerad över handlaget är jag knappast. Det växer fram insikt om bristande insikt i den svåra konsten att tillämpa kunskap. Det är sedan länge känt att klocktiden kan variera beroende var man finns, på denna tummelplats, Harmageddon - jordklotet!

Tappade hela inlägget. Bloggen är verkligen inte i bästa fom och det skrivna gick inte att återskapa. Det får bli ett kortare inlägg i stället.

Allt är väl här uppe på tundran. Tillbaka i jobb med den vanliga mixen av glädjeämnen och bekymmer. Ibland får man välja mellan ett dåligt alternativ, ett ännu sämre eller ett direkt uselt. Hur kul är det?

235 mil fick vi ihop på vår biltur i nordöstra USA. Bilen är en knappt inkörd Ford Taurus av 2007 års modell med V6-motor och automatlåda.



Det var aningen bistert i början av veckan, med snö och kyla, men efterhand blev det bättre. Ungefär så här bodde vi (fast inne). Bilden är tagen på motell Super 8 i Brattleboro (Vermont). Vi bodde överlag mer flott än vi gjort på tidigare resor. Rummet kostade kring 70 dollar.



Det är en hård arbetsvecka. Hinner inte skriva mycket före helgen, läser andra bloggar och gör sporadiska inhopp i mån av tid. Hare bäst, så länge - och glöm inte att det aldrig är för sent att ge upp!

Hej igen - tillbaka i Sverige med många intryck. Vi har haft det bra på alla sätt. Det kommer säkert några berättelsefragment så småningom.

Den har bilden är tagen från Empire State Building, i nordlig riktning. Central Park döljer sig i mitten däruppe.

Vi är pigga och nytra, men det lär ta några dar innan kroppen ställts om till svensk tid. Idag har jag säkert druckit tre gånger så mycket vatten som jag brukar och det är väl en del i omställningen. Det skiljer 6 timmar mellan New York och Sverige, och på förekommen anledning, kan vara bra att veta.



Bloggen verkar lite kinkig. Inte mycket funkar, inget alls - till att börja med. Uppdateringen eller nåt annat stör.

Om jag får ordning på sidan, kommer ett inlägg imorron.

Hej och ha det så bra, så länge!