latmasksamtal

Nomaldag på jobbet och eftersom jag börjar jobba in mig på vikket går det inte längre att hålla sig utanför och flyta med. Arbetsdan gick fort, inga större beslut har fattas och intressekonflikterna har kunnat hanteras (tror jag - vi får se hur det känns imorron). M har varit ledig och donat och fejat hemma, som en hel karl. Vi skulle aldrig gjort oss av med hemmafruarna.

Sandaler är inte min grej, vet inte varför. För den goda saken skulle vill jag ändå glädja läsarna med en bild, tyvärr blir det lite mindre naken hud den här gången.



Tack och lov verkar stolleprovet med övervakning av all radio- och datakommunikation mellan Sverige och utlandet försenas minst ett år, genom att såssarna, som först initerade förslaget nu har fått kalla fötter (strumpor och sandaler - typ)

Det är en gigantisk övervakning av alla medborgare, som storebror Staten och CIA vill dra igång. Det är inte så att det är skummisarna som ska kollas utan här åker alla med i samma svep, hög som låg, oskulder och dom med möjlig skuld. Nån måste ha tänkt fel (eller rätt beroende på perspektiv),  jag har mina onda aningar.

Vi tycks vara på väg mot ett övervakningssamhälle som är betydligt värre än det som beskrivs i boken 1984 (George Orwell 1948), där människorna i samhället (Oceanien) lever i är en totalitär stat i ständiga krig och i svår fattigdom. Fyra myndigheter som kallas Minisann ('sanningsministeriet'), Minifred ('fredsministeriet'), Minikär ('kärleksministeriet') och Miniväl ('välståndssministeriet') styr allting. Minisann har hand om propagandan och lögner. Minifred har hand om krigen som ständigt rasar. Minikär ('kärleksministeriet') har hand om "lag och ordning" genom tortyr och tankepolisen. Miniflöd ('överflödsministeriet') har hand om ekonomin, eller rättare sagt fattigdomen som råder i Oceanien. Huvudpersonen, Winston Smith, jobbar på Minisann.

Ministeriernas namn är exempel på nyspråk, ett språk speciellt framtaget för att minska individens förmåga att tänka fritt och kritiskt. Invånarna i Oceanien övervakas minutiöst och tvingas ständigt lyssna på propaganda, bland annat genom en apparat i varje hem kallad teleskärm. Denna teleskärm har uppenbara likheter med en TV med skillnaden att den även övervakar samtidigt, samt att den ständigt är påslagen.

 

I boken tas begrepp som statsterrorism, indoktrinering, krigshets, tortyr mm, som 2007 känns väldigt bekant, tortyr används regelbundet av USA på Guantanamo till exempel. Huvudpersonen, som är en tjänsteman inom det allenarådande partiet, bor i det framtida London. Han står inte ut med samhället som det är, och drömmer om frihet. Han motsätter sig Partiet, det enda parti som existerar i Oceanien mm.